src="http://html5shim.googlecode.com/svn/trunk/html5.js">

avtryck och intryck.blogg.se

ord,fotografier,avtryck och intryck

Är det nu jag ska "prata med någon?"

Kategori: Sjukdomen från helvetet heter MCS

Under mer än 3,5 månader har jag varje natt, utom ett par få, vaknat av enorma smärtor.
Smärtor som är så kraftiga att jag sitter skakandes, svettas och gråter i ca två timmar. Har jag tur endast en timme.

Smärtor i bröstet, halsen, ryggen, upp mot öronen och huvdet och ut i armarna, ibland till och med hela vägen ner mot handlederna. 
Och nej, det hjälper inte med ett par aldvedon, det hjälper inte med mediciner varken receptfria eller receptbelagda sådana. Jag har till och med fått testa medicin mot magsår utan någon som helst verkan. 
Jag antar att det är nu jag ska kontakta en terapeut eller en psykolog för att jag skulle berätta för min familj om hur ont jag har varje natt, det är ju sådan skam att bara tanken på det får mig att skämmas. Jo, två familjemedlemma kan jag berätta för men inte de andra.

Säkert kan en terapeut hjälpa mig med min tjutande skalle och med huvudvärken som uppstår samtidigt med smärtorna i bröstet. OCh säkert kan samma terapeut åstadkomma det fantastiska att jag inte är helt slut dagen efter, att jag orkar och fungerar hela dagen och säkert kan samma terapeut ta hand om tvätten, gräsklippningen och annat så jag får den vila jag behöver efter alla dessa nätter.

Klockan är,  i skrivande stund 04.15, Jag har varit vaken med fruktansvärda smärtor sedan 02.30 och det är inte över än. Det har bara mildrats så mycket att jag klarar av att skriva här. Minst en timme till kommer att förflyta innan jag ens vågar göra ett försök att sova. Försöker jag för tidigt drar det igång igen och det slutar med att jag varit vaken större delen av natten. Ibland händer det tyvärr ändå och kommande dag blir en plåga att ta sig igenom.

Nej, jag vet, ni förstår inte det här och ni vill inte förstå och jag har för länge sedan slutat hoppas på att något ska gå in hos er. jag skriver det här för att det finns fler än jag som har liknande situationer med sina familjemedlemmar, som kämpar för förståelse och tolerans och som gråter lika mycket som jag gör.

En dag ska vi få upprättelse.

En dag ska också vi få känna att vi är värda stöd och förståelse.

 

Smärtor under mer än3,5 månad med start i mitten av april. För att överkänsligheten numera också innefattar pollen. Det är så gott som hela sommaren. Den tid då jag skulle vistats utomhus, borta från avgaser och sköljmedel. Min enda tid då jag får känna mig som en människa, har gått förlorad och jag har tvingats sitta inspärrad större delen av tiden. Men jag vet, sådant betyder inget för er. Ni har det bra och därmed är allt annat också ok.

Kommentera inlägget här: