Förändringarnas vind blåser

Staying Alive is Not Enoughs foto.
 
Jag är ingen sådan som varit viktig eller betydelsfull för särskilt många i livet. Jag har två nära anhöriga som på riktigt bryr sig och som gör de de kan för att underlätta för mig så gott det nu går. Mina båda söner är nog de enda som greppat, inte allt, men till viss del vad denna sjukdomen innebär.
 
Mycket snart kommer den yngste att flytta hemifrån. Han har fått vänta länge då bostadsbristen är stor här men nu så är det hans tur.
Jag stämplar och kommer att bli mer än fattig när sonen flyttar. Efter att ha betalt hyra, el, csn, akassan samt försäkringarna så står jag med 2 600 kvar att leva på. Detta blir ju såklart omöjligt. 
Att uppsöka socialen går inte då denna käcka myndighet har rätt att kolla ens konto och där kommer att se att sonen betalt för att bo hemma vilket gör att socialen kommer att tycka att jag haft, enligt deras normer, för mycket pengar, att jag skulle sparat för framtida behov samt att hundarna definitivt inte ingår i budgeten.
Ett halvår bakåt kontrollerar de ditt konto och ett halvår utan deras hjälp är vad jag måste klara av nu.
Socialens norm på vad en människa ska klara sig på under en månad ligger dessutom kvar på 80-talets nivå och att allt höjts sedan dess vet ju alla.
 
Mina andra anhöriga bryr sig inte ett skvatt.Det stör inte dem att jag inte har  kläder nog, skor, eller ibland vettig mat vilket är extra viktigt för en mcs-sjuk.
De bryr sig inte ens om jag skulle dö. Så illa är det.
 
Men sönerna, dessa fantastiska killar, har båda lovat att stötta och hjälpa mig ekonomiskt under det halvår som behövs! 
Jag är så stolt och glad över dessa två och jag vet att utan dem hade det gått åt skogen på riktigt.
Jag slipper genom deras hjälp att sätta mig i en liten etta utan kan lugnt söka en tvåa på ett bra ställe. 
Jag slipper leva på makaroner och ketchup. Jag slipper ångesten över att pengarna inte kommer att räcka och även om jag fortfarande kommer att vara fattig så blir det skillnad.
 
Jag är tacksam över dessa killar som förstår och tar till sig och jag är sjukt tacksam över deras hjälp.
De andra skäms jag numera över, sorgligt nog.