src="http://html5shim.googlecode.com/svn/trunk/html5.js">

avtryck och intryck.blogg.se

ord,fotografier,avtryck och intryck

Jag är inte alls fel ute ...

Kategori: Relationer

På facebook finns en sida som heter "varför apor aldrig bär rosa klänning"
Jag hänger där ibland och läser det mesta.
Idag dök det upp en fråga som lyder;
 

Har ni någon teori om varför kvinnor ofta är gnälliga mot sina män? 

Jag tänker att det säkerligen hör ihop med patriarkala strukturer men jag har svårt att motivera det på något bra sätt. T.ex tänker jag att det krävs ju väldigt lite för att en man ska anses vara en superbra pappa, och lika lite för att en kvinna ska anses vara en usel mamma. Såklart blir man bitter liksom och kanske tar ut det på sina närmsta. Har ni andra förklaringar.

 

Så började det dyka upp olika svar på frågan.

Är det verkligen så? Och om det skulle vara det; för att män tar mindre ansvar både för hushåll och relationsarbete?


Låter som en klassisk "kvinnor gnäller, män säger som det är", medan det är exakt samma sak som blivit sagd och på samma sätt. 
Med det sagt så skulle jag bli skogstokig om jag var ihop med vissa män så inte så konstigt egentligen.

Tycker inte att jag gnäller mer än min man gör. Det jag säger uppfattas däremot oftare som gnäll medan det han säger oftare uppfattas som konkret och sakligt även om det i många fall inte är det.

 Däremot har jag mer åsikter om vad som sker hemma än vad han har och det hänger ju ihop med patriarkala strukturer och att jag förväntas göra mer än han. Därför tycker jag nog också att jag har större rätt att "gnälla" om något inte blir gjort eftersom det inte blir gjort om jag inte uttalar det högt. Detta kan du uppfattas som gnäll men om det hade kommit från en man som hade det tagits som konstruktiv handlingskraftighet.

Tycker inte det är kvinnor som gnäller som är problemet, problemet ligger i att män suger på kommunikation. 

Ställer mig alltså frågan: varför ska det behövas gnälla? Problemet ligger ju i att en behöver upprepa och tjata om samma sak för mäns ena hjärnhalva är helt blockerad av fotboll och öl typ.

Alltså, min sambo bygger datorer men jag har ändå fått visa hur tvättmaskinen fungerar ca 50 ggr, klart som fan att jag blir "gnällig" aka sur.

Kvinnor fixar och män väntar på att saker ska fixas. När kvinnor vill ha en ändring på detta så kallas det "gnäll". Härskarteknik.

 
Pga att män uppfostras att bli jättebebisar som inte kan göra nånting själv. Som förväntar sig att bli servade och att allt anpassas efter deras behov. Detta gör att många anser dessa mäns partners vara bittra/gnälliga för att dom måste gnälla för att mannen ska lyssna och hjälpa till.
Så kvinnor uppfattas som gnälliga för att vi måste ta allt ansvar för mannen förväntar sig att allt bara löser sig med tex tvätt och matlagning.
Jag har definitivt tjatat hål i huvudet på min sambo för att han ska hjälpa till och idag så hjälps vi åt med hushållsarbete. Rent av han gör nästan allt hushållsarbete för att allt tjat fick honom att fatta att han måste ta hand om sig själv och lösa sina problem själv. Att jag inte kommer fixa allt åt honom.
Tack vare detta är jag nog förevigt stämplad som hans bittra/tjatiga flickvän av folk i hans liv men jag lever iaf nu med en snubbe som fattar att han har blivit uppfostrad till att vara en jättebebis och att han behöver jobba på att ta eget ansvar.
Så det är hur patriarkatet uppfostrar killar som leder till den stereotypa tjatiga flickvännen. Jag tycker det är problematiskt att snacka om dom tjatiga flickvännerna, vi borde prata om dom inkompetenta pojkvännerna istället
 kvinnor är "gnälliga" pga män skiter i allt. De skiter i hemmet. De skiter i barnen. De skiter i relationen. De skiter i relationen med andra. Tacka fan för att vi blir gnälliga då.
 


För att det är tröttsamt att vara projektledare hemma. Surnar själv till rätt rejält när jag behövt tjata i veckor på att saker och ting ska bli gjorda. Ibland krävs det ett mentalt sammanbrott för att det ska hända nåt.
Sen uppfattas det väl ofta som gnäll vad det än är som kommer ur munnen på en kvinna.
 
Jag skrev också en kommentar till frågan; 

För att män lovar runt och håller inte ett skvatt, tex struntar i sina barn,låter kvinnan vara ngn slags projektledare för hela familjen, tar sällan något ansvar och gud om han någon gång gör något med sitt/sina barn så höjs han till skyarna medan kvinnar står upp till armarna med blöjor, tvätt, matlagning och städning.... det var i af anledningen till att jag slutade be och istället började det som kallas för att gnälla...innan jag slutligen fattade på allvar att jag levde ihop med ett förväxt barn som inte behövde en kvinna utan en mamma och barn hade jag ju redan och ville verkligen inte ta hand om en vuxenbebis
 
Det intressanta här är att efter ett par timmar hade mer än 100 olika kvinnor tryckt på gillaknappen för att dem vet att det är sant, för att de själva kanske lever eller har levt i den verkligheten med en man/vuxenbebis. Det säger något viktigt för mig. 
 Och nu kommer jag osökt in på en annan sak. Mammabloggar. Dvs bloggar där unga mammor skriver om sitt liv med man och barn. Eller vänta nu... man? Nej,  de unga kvinnorna skriver som om de faktiskt vore ensamstående med barnet. Aldrig eller mycket sällan skrivs det om att pappa gör något med barnet och om han är med så är det oftast i bakgrunden.
Så hur mycket har egentligen förändrats?  Väldigt lite tror jag.
Bildresultat för vuxenbebis
 
 
Kommentera inlägget här: