avtryck och intryck.blogg.se

 

Jag lyssnade på dig när du berättade om ditt intressanta arbete och dina fina kollegor. Jag lyssnade och ställde frågor. Jag gav respons.

Jag lyssnade på dig när du berättade att du och din sambo varit och lyssnat på Emil Jensen och jag lyssnade när du berättade om konserten ni varit på, julbordet ni var bjudna till eller den där båtresan mannens föräldrar bjöd er på.

Jag lyssnade och var glad för din skull.

Jag lyssnade på dig när du berättade om resan ni gjort, fester ni varit på, kläder du köpt, rolig mat ni ätit, restauranger ni besökt och allt annat roligt ni gjorde.

Jag lyssnade, intresserade mig, gav respons och var glad för er skull.

 

En gång i månaden sågs vi och de flesta gångerna hade jag inte träffat en enda människa på flera veckor och när jag sedan sa något om mitt liv och hur sjukdomen ställde till det, allt det jag inte kan göra, hur jag saknade så många saker som nu var omöjligt, hur svårt det var ekonomiskt, att pengarna inte räckte till kläder eller annat jag verkligen behövde då suckade du i smyg och gjorde miner du inte trodde att jag såg.

När jag berättade att livet blivit tungt och ensamt och mina möjligheter försvunnit pga sjukdomen blev jag något jobbigt och svårt för dig och du menade att "vi pratar ju inte om något annat" och jag tänkte för mig själv att sjuka människor ska alltid glädjas åt vad andra gör, sjuka människor ska le och vara glada och aldrig någonsin själva vilja se Emil Jensen, gå på en fest, en konsert, äta på restaurang, göra en resa eller ha råd att handla ens de billigaste kläderna än mindre köpa en flaska rött att förgylla en trist kväll med. 

Och jag lärde mig snabbt att det jag var med om, alla jobbiga och svåra reaktioner, det var inte intressant. Att jag var ledsen och fattig, ensam och trött med den ena knepiga reaktionen efter den andra, det var inte heller intressant. Jag var bara en jobbig och svår grej för dig.
 #livet med MCS