Maktspel från en nära anhörig

 


För några år sedan, dagen efter din pojkvän slog till dig under ett gräl, som du själv sa, så hårt att det blödde från ditt öra. Du tog dig hem till mig där jag hade min moder på besök.
Du stannade över natten och firade sedan midsommar med oss i trädgården.
Vi, inte minst jag ställde upp och fanns för dig. Lillebror och jag tillbringade en hel kväll tillsammans med dig
när du inte ville/vågade vara själv men inte ville vara hemma hos oss.
Du hade dessutom redan tidigare fått nyckeln till min stuga för att du skulle kunna hänga i trädgården när du ville oavsett om jag var där eller inte.
 
Under mer än två år har jag flera gånger bett om att få tillbaka mina nycklar, Förra året fick jag tillbaka den till stugan men min dörrnyckel skulle du hehålla,  skrek du sist du var här. 
Du har ingen rätt till det. Nyckeln är min och går till min bostad.
I går bad din lillebror att du skulle ge tillbaka min nyckel samt min resväska som du också haft hos dig under flera år.
Att en människa 30+ vägrar att ge tillbaka saker hen lånat säger ganska mycket om hens person.
 
Till lillebror sa du igår att du inte visste var du hade sakerna och att du skulle kolla nästa vecka för nu skulle du och sambon iväg.
Jag tror dessvärre att jag aldrig kommer att få tillbaka mina saker och det du håller på med är bara ett fånigt maktspel.
Och jag blir tvungen att ersätta nyckeln den dag jag ska flytta härifrån.
 
Jag antar att du är stolt över dig själv som under flera år låtit bli att ge tillbaka sakerna?
Men det säger mer om dig än om mig.
Jag har tålmodigt väntat och du har förhalat och struntat i dina skyldigheter.
Behåll du nyckeln och behåll resväskan. Gör vad du vill med det.
Jag vet att du aldrig hade agerat på samma sätt mot någon annan person. Det är bara mig du jagar och vill illa.