Tungt vägande ord

Jag går längs med Sallerupsvägen. Förbi stängda affärer, tysta gathörn. Klockan närmar sig halv fyra och mina nycklar skaver mellan fingrarna. Jag håller dem så hårt att de lämnar kvar märken i flera timmar. Hör röster från andra sidan gatan, de ropar på mig. “Hörru tjejen! Hallå! Sexy! Kom då! Vi har en överraskning till dig”. Jag springer den sista biten, andas ut först när hissdörrarna slår igen. Lutar mig mot väggen, släpper min tillfälliga Wolverine-hand.

Tänker: vilken tur att inget hände.

Inget hände. Timmar tidigare slår jag bort händer från mina höfter. Sliter mig från famnar som fångar in mig. Tydligen dansar jag så jävla inbjudande. Jag ryter ifrån att jag inte vill, men de slutar inte förrän jag säger att "jag har en pojkvän och han står där borta". De respekterar en annan man mer än min egen vilja, mina egna ord, min egna kropp.

Inget hände. På skolgården leker mina elever tagen, börjar bråka efter en stund. Pojkarna tjafsar med varandra, slänger ur sig sårande ord. Det slår slint först när en pojke säger "var inte en sån jävla tjej, en liten fitta". Det värsta han kan kalla en manlig kamrat. Killarna börjar slåss, flickorna tittar i marken, kanske avgör de sitt värde just nu. Vi går in för att prata om problemet. Det är tredje gången denna veckan. De är 8 år.

Inget hände. På väg in i högstadieklassrummet besöks min rumpa av en hand. En till, en till, en till. Handflator smäller mot jeanstyget. Bh-band snärtas mot ryggen, fingrar drar i mitt hår. Läraren ser min desperata blick men orkar inte säga till. Jag vågar inte. Och varför skulle jag säga ifrån? Det är såhär killarna visar att de gillar mig. Det är såhär det går till på högstadiet. I livet. Min kropp är offentlig.

Inget hände. Jag går hem med honom, de gestikulerande händerna jag blivit förälskad i. De varma ögonen jag inte kan slita blicken från. Bland sängkläder och kuddar är han mjuk mot mig, han respekterar mig. Han säger "om du lämnar märken på min hals mördar jag dig". Skojar. Kan jag inte ta ett skämt eller? "Haha". Vet han inte att män innan honom format sina händer till ett halsband runt min strupe? Vet han inte att kvinnor dödas i detta nu, såhär? Jag skrattar till tyst under hans kroppsvikt, fast det inte är ett dugg kul.

Inget hände. En man utsätter flera kvinnor för sexuella trakasserier och skryter om det i media. Sedan vinner han presidentvalet i ett av världens största länder. Inget hände. I rättegången frågar de våldtäktsoffret om längden på hennes kjol. Om hon verkligen sa nej. Sa hon nej? Nej? Inget hände. Kvinnor med våld i hemmet berättar om vad de erfarit, blottar sina blåmärken. Unisona basröster avbryter dem. De säger “inte alla män” och avfärdar den verklighet alltför många kvinnor lever i. Det är viktigare för dem att påpeka undantagen än att erkänna vad som faktiskt händer. Än att lyssna.

Inget hände. På amerikanska gator skjuts flera kvinnor ihjäl för att ha avvisat en man, för att ha sagt nej. Inget hände. Flickor världen över gifts bort mot sin vilja, flickor världen över berövas deras skolgång, flickor världen över får aldrig växa upp.

Inget hände. Den 8onde mars gratuleras världens kvinnor på Internationella Kvinnodagen. De kanske inte förstår men de säger: grattis kvinnor till förtrycket. Grattis kvinnor till den lägre lönen, till de färre möjligheterna. Grattis kvinnor till den ständiga sexualiseringen, objektifieringen, minimeringen. De uppmärksammar inte, de förändrar inte, de kämpar inte - de gratulerar. Grattis kvinnor, den 8onde mars firar världen att vi fortfarande lyckas finnas till här. Ja alltså, vissa av oss.

Jag stiger ur hissen, andetagen fortfarande snabba, blicken ännu skräckslagen. Mina fingrar blåslagna från nyckelknippan. Grattis till kvinnan. Grattis till mig.

Inget hände.

Linnea Bontin