Kvällstankar

 
Jag har ju inte bloggat på flera månader. Jag är ju, enligt vissa, en sådan hemsk och förfärlig människa och det jag skriver är så mörkt och ointressant och för att inte tala om innehållet när det gäller mitt liv, sådant som varit, sådant som är eller om  sjukdomen,  har jag fått till mig mer än en gång att sådant ska en inte hålla på med.
 
Så jag slutade efter några försök , försök som varje gång gav mig ångest och känslan av att jag är dum och patetisk som skriver. Jag kände mig enbart fånig och jag skämdes över att jag ens försökte.
 
Men jag har inte så mycket annat att göra. Det är hundarna och jag och när det är möjligt fotograrerar jag men någon tyckte sig har rätten att klanka ner på det enda lilla roliga jag hade som om det lilla var för mycket för en sådan som jag.
Inget skulle jag har kvar.
 
Men efter månader av tankeverksamhet och annat vet jag att INGEN har rätt att kräva något från mig så länge de inte först kräver detsamma av sig själva. 
Jag skriver fortfarande för min egen skull. Jag har inga samtal med någon. Ingen att tala med. Ingen att skratta med och ingen som ger mig varken tröst eller stöd.
Och de som hittar hit och läser gör det på eget bevåg.
Finner man något vara olustigt går det bra att klicka sig bort härifrån.