Orken ...
... den tog slut strax efter lunch idag.
Däckade i sängen och sov till 14.30 och kunde sovit många timmar till men
hundarna måste ut så det vara bara att kliva upp, stoppa i sig några b12 till och hoppas att det skulle fungera.
Långsam promenad med de små och sedan har jag inte gjort något mer än det triviala som fixat lite mat till djuren och mig.
Jag är ganska nedstämd just nu, ett vanligt symptom på b12-brist men också när jag blivit exponerad för något.
Det har jag inte blivit nu, tack och lov, för om så vore hade reaktionen varit ännu värre.
Men det är jobbigt när tankarna blir tunga och svarta. Och givetvis kommer tankarna på dem som svek, som vägrade att förstå och då kommer ilskan och sorgen som ett brev på posten.
Jobbigt och svårt är det för jag har ingen att dela dem med, ingen som kan skänka lite tröst eller bara vara lite uppmuntrande och förstående. Ingen jag kan ringa till. Ingen som vill, kan eller har lust att lyssna en stund.
Smaka på ordet ... INGEN ... det skriker ensamhet så det ekar i bostaden men eftersom min situation är som den är och de få personer jag tidigare hade i min närhet, inte har varken kapacitet eller förmåga till empati eller ens lite medmänsklighet så står jag fullständigt ensam. Alltid.
Även om nedstämdheten hänger sig kvar så har en del av tröttheten gett med sig och ibland tänker jag att det är ju en himla tur att MCS och annat inte bröt ut förrän de flesta barnen flyttat hemifrån. För fy tusan om det dykt upp då, när en stod där ensam med tre struliga ungar, en raserad ekonomi och jobb upp över öronen. Då hade jag förmodligen dött på riktigt.