Skånekylan hänger sig kvar
Morgon
djuren sover, jag dricker kaffe och försöker finna lust till att ge mig ut i kylan.
Mars och kallt som fan
men snart snart är det vår.
Vintern har varit lång, tyst, ensam och fruktansvärt fattig.
Inget har jag gjort. Inget som betyder något för någon. Inte ens för mig.
Suttit och glott och försökt hålla galenskapen under kontroll. Tvingat bort känslorna av svek och ointresse.
Härdat mig själv så pass att jag numera ogillar människor. De flesta. Nästan alla.
Mitt hem är min borg.
Hit kommer ingen längre.
Kanske bäst så.
Och när dagen lutar, tröttheten slår till, sorgen kastar sig över mig, ensamheten vrålar i örat och rastlösheten hugger då vet jag att allt är förbjudet för mig.
Måste inget säga. Får inget säga till någon. Inget känna som kan störa någon annan.
Bara bita ihop tills käken rämnar.
Så går en dag och så kommer en ny precis likadan som den förra.
En måste vara jäkligt stark för att orka leva som jag gör. Utan stöd, utan vänskap, utan värme, utan förtroende och gemenskap.
Jag har fulländat konsten att leva på mina villkor så bra att jag numera inte vill ha med andra människor att göra.
Bra eller dåligt?
Jag har inget val. Jag lever på det enda sätt som är möjligt.