Livet på en liten pinne. Ensam i vinden
Nu har jag bott i min nya bostad i fyra månader. Så otroligt härligt och för första gången på många år, trivs jag i min lägenhet.
Bäst av allt. Jag kan gå ut och promenera med hundarna utan att bli översköljd av avgaser! Det är helt fantastiskt.
Jag har också hittat fina ställen att vandra vid utan att mötas av så mänga människor. Bra!
Det är nämligen så att de senaste åren har dessvärre skapat en stor ovilja gentemot andra människor.
Vill sällan träffa någon alls och håller mig mest för mig själv.
Oftast genom livet har människor, i synnerhet män, endast inneburit trubbel eller en helvetes massa jobb av olika slag. Jobb jag inte velat ha och jobb jag aldrig fått någon ersättning för.
Men också andra människor har visat sig vara falska kräk och jag vill inte ha sådant i livet.
Men trots detta och trots att jag också är tvungen att hålla avstånd till andra människor, blir det förbannat ensamt många gånger. Så det vissna lövet på sin lilla gren, det är jag.
Men oftast har jag det bäst för mig själv och jag har dessutom varit ensam under så många år att jag inte längre har lust att ha något särskilt socialt liv. Dessutom har jag ju inget så det passar ju bra.